--------------------    -------------------- 

Jag har fortfarande den drömmen!

 

Det är dagen efter, jag försöker koncentrera mig på mitt arbete. Jag ser omkring mig och folk verkar något tystare, något har hänt med mitt Sverige och mina medmänniskor vandrar tysta nedför trappan, går till sina jobb. Jag ser över trottoaren på en affisch som igår var så full av demokrati men som idag skräpar landskapet. Jag tittar på de kommentarer som min familj och vänner skriver. Något har hänt med Sverige, med de berörda, alla de som idag skymfas, alla de är ett stort vi som ännu en gång får leta i en egen författad historia grunderna till en samexistens med det Sverige som igår röstade fram främlingsfientligheten. Vi som trodde på det här landet och dess demokrati, är en fråga som återkommer inom mig. Jag ser på mina arbetskamrater och undrar hur många av dem röstade fram detta, hur många av dem tycker att min existens i detta samhälle inte är berättigad för att jag bär min historia intrasslad i mitt efternamn, i min kropp och i mina ord.

Jag reser mig mot fikarummet, där sitter alla, mina arbetskamrater och jag får lust att skrika, lust att gråta ut min sorg över att allemanslandet ratar mig och mina efterkommande. För jag kan aldrig få ro inom mig och stilla mig genom att tro att de främlingsfientliga krafterna kommer att agera parlamentarisk och att de svenska partierna inte kommer att kopiera de populistiska förslag som rasisterna kommer att etsa in i massmedian och i korridorerna till leda drägla dess smutsiga budskap.

Historien gör sig påmind, München i början av förra seklet och ett litet oväsentligt parti som en karismatisk liten man med en liten lustig mustasch kakofonerade till hes på ölhallarna runt om staden. Ja men, säger någon i min närhet, någon måtta får det vara. Du kan väl inte gå och tro att alla svenskar är rasister. Nej, jag tror inte det, det som oroar mig är de som är det i tysthet och röstar fram fähundarna, förlöparna. Hur många gånger sade man inte att i Sverige fanns det inte underlag för ett sådant parti. Kom igen! Jag har bott här i hela mitt liv och varit politiskt aktiv under hela min tid här, och nog har jag sett tendenserna och för varje gång jag varnade var det någon som spelade anfader och menade att jag nog överdrev. Jag har till och med skrivit en låt om denna underlåtenhet!

Ett främlingsfientligt samhälle växer inte från en dag till en annan. Lika lite som att ett isberg är det vi ser ovanför vattenlinjen. Främlingsfientlighetens grunder har lagts vid köksbordet och på arbetsplatsen när främlingen inte varit närvarande eller när invandraren inte förstått bättre än att le för att språket inte har räckt till.  Det är i det offentliga rummet som främlingsfientligheten fick acceptans och det var bland ”vanliga” människor som ”tyckte” något som invandraren fick börja bära skulden för något vi än idag inte förstår. Det är i underlåtenheten att bry sig som debatten omformades till att peka ut ”de andra” som skyldiga, orsaken till att vi har segregation i vårt samhälle. Men vänner, vi glömmer att segregation är en effekt när majoritetssamhället avsäger sig umgänget med ”de andra”.

Jag växte upp i ett miljonprogramsområde som kategoriserades som getto. Jag blev akademiker inte därför att mina föräldrar var akademiker utan därför att det här samhället gav mig den möjligheten, som jag i för sig betalar tillbaka plikttrogen varje månad. Med mig var det många andra som inte heller fastnade eller blev kvar i gettot, för vi betraktade aldrig gettot som dåligt, utan som en utgångspunkt för framtiden. Främlingen blev jag när jag kom ur gettot och såg att det samhället jag levde i tröttnade aldrig på att peta i mig mitt främlingskap i frågan om varifrån jag kom, som om det var världens väsentligaste utgångspunkt för ett samtal. De enda vi träffade i gettot var de betalda svenskarna som verkade där, lärare, poliser, sjuksköterskor, socialassistenter etc. Alltså alla de som inte bodde där utan var där i jobbärenden. De andra svenskarna lyste med sin frånvaro, och så är det än idag. Jag har aldrig hört någon i maktposition säga att misslyckandet inte är invandrarnas, utan det svenska samhället som vägrade att ta i oss. Vi var gästarbetare, asylsökande, utlänningar och senare invandrare. Vi var alltså långt ifrån individer som kommit för att Sverige var solidariskt eller för att Sverige skrivit under FN-konventionen om flyktingmottagning.

  

Palme, du skulle inte känna igen det här landet...

Hur många gånger har inte jag stått och försvarat min rätt till samexistens i det här landet, framför ”vanliga” svenskar som också varit mina vänner. Hur många gånger har inte jag räknat fram hur bra det är för Sverige att få hit arbetskraft för vilken man inte betalat ett öre, men som kräver anpassning. Tänk om man räknade hur mycket det kostar att fostra en tjugoåring som senare blir arbetslös för att det rätta jobbet inte dyker upp, i förhållande till en invandrare som kommer hit och vill inget annat än arbeta och göra sin samhälleliga plikt, för ni kan aldrig övertyga mig om att en människa ”vill” leva på socialen, när välfärden står inför portarna. Det är ett annat sätt att räkna du har, sade än person jag träffade på en konferens en gång. Förvånat över en ny insikt vandrade den mannen vidare och senare aktade sig för att gå i samtal om frågan, i rädsla att förlora sina idéer och felaktiga siffror.

Vårt samhälle står inför ett avgörande vägskäl, det finns inget återvändo. Antingen tar Du bladet ur munnen och säger vad du tycker eller så låter du andra säga vad du tycker men inte vågar stå för. Det handlar om att ta ställning, om att en gång för alla göra upp med det naziförflutet som Uppsala universitet inbäddade i sin frenologiska fakultet; det handlar om att göra upp med det dolda förflutna om ett land som ljög om sitt förhållande till Nazityskland och i slutet av ett krig skickade en näve vita bussar för att stilla samvetet. Det handlar om att stå upp för en ideologi som omfattar hela världen och inte en föreställd nationalgräns. Det handlar om att en gång för alla inse att  invandraren inte längre existerar som en främling, utan är en inkorporerad del av det svenska.  Hur många gånger till ska vi få stå ut med att höra att vi talar dålig svenska eller att vi görs till mindre vetande när det passar. Hur många gånger till skall Sverige söka i våra ådror efter en droppe blod att skilja sig från?

Mina vänner, fascismen har alltid varit närvarande i det här samhället. Det är dags att ta itu med den. Frågan är om ni är beredda att se det jag ser.

(se vidare om detta i länken  http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/morka-flackar-pa-de-vita-bussarna-1.349602)

- Ramón Pérez Cortés

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Det var på tiden. Så heter On-Ree's skiva som släpps i april. Det var verkligen på tiden tycker vi alla. On-Ree (Henry Vargas P.) som han heter har varit aktiv innom musikbranshen i över 10 år. Sedan år 2000 har han varit aktiv som DJ ...

Ett nytt år är här   Efter ett par månaders uppehåll, välbehövlig julmat och tid för eftertanke sitter jag här igen och funderar på dethär nya året. Hur kommer det sig att vi har något som heter nyårslöfte? Har googlat men hitar ingen historia....

Att leva utan att älska är ej att leva ett verkligt liv.  - Molière ...

  Fidel Castro         I staden Birán på östra Kuba föddes den 13e augusti 1926 en pojke i hjärtat av Holguín-provinsen, som skulle komma att bli en av våra mest omtalade revolutionärer och politiker. Skiver om Castro då jag finner att...

  Vanligt sunt förnuft är inte så vanligt.  - Voltaire